Där träffade vi på Elisabet, Izabell, Sofia + föräldrarna.
Men framför allt träffade vi Ludmilla.
Medans pojkarna sprang upp och började spela dataspel satte vi oss alla i deras vardagsrum och började prata om Linnéa.
Det var riktigt tufft. Ludmilla såg mycket mycket piggare ut än senast jag träffade henne. Men man såg fortfarande sorgen och tröttheten i hennes ögon. Vilket man mycket väl kan förstå.
Det var verkligen skönt att få prata ut, man förstod mycket mer nu. Men samtidigt blev man mer och mer förvirrad.
Fanns ganska mycket jag ville fråga Ludmilla, men modet drog sig tillbaka och jag höll tyst. Vilket jag ångrar.
Den här kvällen var verkligen viktig för alla tror jag. Den behövdes verkligen, förhoppningsvis har vi en till sådan här kväll då vi kan prata mer.
Jag tror dig nu Linnéa.
Jag vet att du har det bra nu.
Vila i frid hjärtat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar