Like A Knife

Jag har dragits ner i depressionen igen.
Ångest.
Sömnproblem.
Migrän.
Panik.
Illamående.
Osäkerheten.
Humörsvängningar
Pressen.
Tårarna.

Försökte plugga idag, det gick åt helvete måste jag säga.
Kan inte koncentrera mig längre, så fort jag läser max en mening försvinner jag i en annan värld, fylld av onödiga tankar.
Jag blir svagare för varje dag som går, jag gråter så fort jag ser någon dö i en film. Ja, jag har blivit känslig.
Framförallt jag räcker inte till.
Jag försöker fan göra allt för att ni ska må bra, jag peppar och finns där för er.
Tyvärr kanske jag inte kan svara på exakt allt ni säger, jag är inget jävla helgon.
Men jag försöker verkligen.
En sak ska ni veta, och det är att jag lägger ner så mycket tid på er att jag inte kan ta hand om mig själv längre.
Jag låser in mina egna problem och lämnar dom åt sidan.
Låter dom växa i hörnen och bli svartare och farligare. Låta dom växa precis som dammråttorna under era sängar.
Vad kan ni göra?
Inte ett skit säger jag bara, NI fanns inte där när jag ropade försvarslös, ni fanns inte där när jag sträckte ut min hjälpande hand.
Det är nu ni kommer, när det är försent.
När jag har insett att det är onödigt att be om hjälp.
Ni snackar ju ändå om mig bakom min rygg.

Jag har verkligen inget hopp kvar.
Det är förstört, jag har ingen framtid. Inga framtidsplaner, vet inte vilka jag kan lita på längre.
Eller...det kan jag inte, jag kan inte lita på någon längre.
Den mur jag en gång byggde upp har rasat ner. Flera gånger har jag försökt bygga upp den igen, försökt få den lika ståtlig som den var innan, men nu räcker det med en liten vindpust och den är söndersmulad inom några sekunder.

"Today your words felt lika a knife. I'm not living this life."



.