Louise Nordmark-

Precis som jag skrev igår så var jag och joggade idag.
Väcktes av telefonen klockan 09.15 av att Sara ringde.
Jag hade 5 min på mig att kliva upp ur sängen, sätta på mig kläder och skor och sedan möta henne.
Dock var jag för seg för hon hann komma hem till mig (Vi bor kanske 3min ifrån varandra)
Vi joggade i hela 1km och gick resten av vägen (ytterligare 1 km).
När vi kom hem till Sara och var helt slut märkte jag att mobilen inte låg i min ficka.
TYPISKT!
Klantig som jag är hade jag alltså tappat den medans vi joggade, fick panik och sa till Sara att jag strax var tillbaka.
Joggade mot skogen och paniken rusade runt som en adrenalin kick i blodet.
Kan en liten pryl verkligen betyda så mycket?
Tydligen, när jag ivrigt letade på den leriga stigen med 1000tals löv började jag tänka vad som skulle hända om den VERKLIGEN försvann.
Alla mina kontakters nr på mobilen. alla bilder, alla älskvärda sms, musiken skulle försvinna. Kan verkligen inte klara mig utan min mobil, känner mig helt tom och försvarslös utan det.
Utan min mobil känner jag mig handikappad.

Jag frågade alla som jag mötte om dom sett en mobil liggandes på "spåret" men alla sa nej.
Mitt hopp börjde försvinna mer och mer tills jag hörde en kvinna ropa;
-"Ursäkta, har du tappat en mobil?"
Jag svarade: Ja!
och hon berättade att hon hade hittat den på stigen, där den låg så prydlig. Sen gav hon mig den, direkt när jag fick min kära mobil i handen spreds glädjen i kroppen.
Frågade om hon ville ha hittelön men hon svarade "nej" och vankade vidare.
Har aldrig varit så glad som jag var då jag fick tillbaka min mobil.
Den känslan var obeskrivlig, haha tänk vad patetisk man kan bli.